Storytime: Min depression 2011-2014
Вставка
- Опубліковано 16 вер 2024
- Ibland måste man prata om allvarliga saker och idag är det dags att ta upp det här med psykisk ohälsa. Vi är inte ensamma ♥
┈ Vem är jag? ┈
Namn: Elin Kero
Född: 1988
Bor: Stockholm (men jag är uppväxt i Skara och har bott 6 år i Jönköping)
Yrke: Fotograf
Utbildning: Jag har precis tagit examen i Bildbehandling från Fotoskolan STHLM
┈ Mer av mig på internet ┈
Min hemsida: elinkero.se
Min blogg: nevnarien.se
Min Instagram: / nevnarien
Min Facebook: elinkero
Min snapchat: @elinkero
┈ Vanliga frågor ┈
‣ I detta klipp filmar jag med en Canon EOS 5D Mark II
‣ Jag redigerar i Adobe Premiere Pro
:-*
Depression är inte svart eller vitt som vissa personer tror. Man kan vara glad fast man är deprimerad. Det är VIKTIGT att få vara glad fast man är deprimerad, och inte bli ifrågasatt av folk som inte varit där själva :/
Exakt!❤
Precis!!
du är så stark som berättar för alla oss här ute! Känner igen mig i väldigt mycket, har själv varit deprimerad och försökt krigat på sen 2009 ungefär. Inte förrän snart 2 år sedan som jag tog tag i allt som gjorde att jag mådde dåligt och tog bort det ur mitt liv. Kämpar fortfarande med vissa saker men jag mår väldigt, väldigt mycket bättre. Heja oss!
HEJA!! Blir så glad av att höra sånt här
Relaterar så mycket. Rakt igenom. Fy fan vilken förrädisk sjukdom det är.
Men gud. Jag har suttit och gråtit genom hela videon fastän att det är det sista jag vill göra för då "erkänner" jag att jag vet exakt vad du pratar om. Jag är i det där ekorrhjulet just nu och allt (ALLT) du säger stämmer och är så jävla sant. Jag vet att jag inte är ensam med att känna sådär (obviously) men jag känner mig så ensam hela tiden.. usch. TACK för din video. Tusen, tusen tack!
Alltså Elin. Wow, vad stark du är. Vi är så många som känner igen oss i det du berättar, och det är så himla skönt att få höra att man inte är ensam. Blev aldrig diagnostiserad av en läkare, men idag är jag övertygad om att jag för ett par år sedan var deprimerad. Och, precis som du säger, även om man har tagit sig ur det så är det ju så himla lätt att hamna där igen. Det är nästan som att vara en nykter alkoholist, man kan när som helst trilla dit igen om man inte ser till att ta hand om sig själv och är uppmärksam på varningssignalerna.
Tog verkligen åt mig av det du sa om att man måste göra saker man mår bra av för att kunna börja må bättre. Det är så lätt att bara spinna på i ekorrhjulet och försöka hinna ikapp med allt man har hamnat efter i, och så märker man en dag att man inte längre minns den senaste gången man gjorde något som man genuint älskar och blir glad av att göra.
Tack, för att du delade med dig av detta. Stor kram 😘❤
Precis! Tråkigt att veta att man alltid kommer att stå på kanten, men samtidigt... Det är väl bra att man har en spärr... haha. Och PRECIS! Det där med att jaga ikapp blir skapar bara kaos. Mer glädje åt livet!
Så glad att du tar upp detta ämne. Kändes ärligt, förstående, men också hoppfullt. Om du en dag bestämmer dig för att skriva en bok kommer jag stå först i kön för att köpa den. Ta hand om dig
Otroligt stark video och ett så viktigt ämne. Tack Elin för att du vågar dela med dig, jag är övertygad om att det här kommer att hjälpa många att börja lyssna och se sina egna varningssignaler och våga be om hjälp. Grymt!
Stor kram!!! ❤️❤️❤️ tack för att du berättar och hjälper till att få bort tabun och fördomarna om psykisk ohälsa. Jag har snart varit sjukskriven i ett år pga utmattningssyndrom och depression. Känner igen mig i mycket av det du berättar och hur svårt det kan vara att hantera omgivningen. Tycker att du är fantastisk! Styrkekramar ❤️❤️❤️
Massa, massa kramar till dig och tack så jättemycket
Alltså jag kände igen mej i allt det du sa i videon och jag känner att jag fick så mycke hjälp, tack jättemycket för att du delade med dej! Har själv just sökt hjälp och är på en dålig plats i mitt liv så det var skönt att lyssna på dej som klarat dig igenom det, om man kan säga så. Du e grym!
Tack så jättemycket för din kommentar! Det känns så bra i magen att veta att videon kanske kunde göra någonting för någon där ute
❤️❤️❤️❤️❤️! Känner igen mig i detta. Tror jag håller på att falla in i något liknande.. Usch det är så svårt att veta hur man ska hantera det. Tack för att du berättade. Det hjälper :)
Jätteviktigt ämne, tack för att du delar med dig! 😊 har själv varit deprimerad under längre perioder, så känner igen mig mycket i det du säger. Stor kram! 💜
Åh, så viktig video! Tack fina Elin för att du gjorde den. Sitter sjukskriven för utmattningssyndrom och blev också ordinerad att göra det jag gillar. En av grejerna jag tycker mycket om är att titta på dina vloggar och läsa (och inspireras) av din blogg så det gör jag. Tack för att du finns!
Tack för att du delar med dig, du är så stark! Kram på dig 💗
Så viktig video! Tack för att du öppnade upp dig :)
Tack Elin för att du delar med dig!
Du är en riktig krigare *insert episk musik*
Så himla fin video, du är underbar! Känner igen mig så mycket! Så bra att du tar upp det här.
Åh vad man känner igen sig, himla fin och bra video!
Stark och väldigt personlig video! Fint Elin!!
Så himla fint och starkt!
❤❤❤❤ Så viktigt bra video❤❤❤❤ jag har själv varit depression från 2011 till 2014 ❤ älskar dina UA-cam kanal ❤❤❤
Guuud vilka fina ögon du har! Och jättebra video, nu kanske personer som innan inte förstått så mycket om psykisk ohälsa förstår lite mer. 😁
Den här "Fakear inte du?" är så jävla SJUKT. Så många gånger man fått höra olika versioner av den meningen och allt man tänker är hur kan dem inte förstå? Du sa det så bra. Kram ❤️❤️❤️
Visst är det?! När man äntligen vågat berätta och så blir man misstrodd... Att folk ska behöva vara deprimerade själva för att begripa att det är på riktigt.... :/
Det känns som en sådan enkel ekvation i mitt huvud som gått igenom det. Klart att man som deprimerad har dåliga och bra dagar även om kontrasterna är mycket större än hos en frisk person. Usch, är glad att jag tagit mig igenom det och precis som du säger lärt sig känna igen när det blir värre :/
Tack för att du pratade om detta
Vet att jag egentligen redan har kommenterat, för typ ett år sen eller så. Men jag satt och såg om dina videos igen sen ca klockan sju imorrse, så jag hamnade hos denna än en gång.
Jag känner bara utifrån hur du beskrev i videon att allt började för dig, så är det typ där jag är nu. Har försökt få råd av läkare, men får bara känslan av att de tycker "nej du är inte sjuk nog, du ler, du kan skratta lite då och då fortfarande, så det är inget fel på dig". Och visst jag har mått dåligt innan och vet att det går att fortsätta när man "bara" mår lite dåligt, så länge man kan lägga tid på sådant man mår bra av också och inte bara sånt som man mår dåligt av. Men sen jag blev påkörd i augusti förra sommaren har det väl bara gått utför för min del vad gäller mitt arbete som lokalvårdare (som jag egentligen inte ens gillade från första början, men hade bestämt mig att jag ändå ville syssla med i ungefär ett år till i mitten av förra sommaren innan bilolyckan) ... För min nacke har fått permanenta skador på de musklerna som är de enda som blir belastade när man sysslar med lokalvård. Så jag har mer eller mindre konstant ont pga det, ibland mer ont och ibland lite mindre ont. Fick gå någon så kallad smärtutbildning på 2 månader under 25% av min arbetstid i februari och mars, det gav väl egentligen inte för mycket vad gäller att minska smärtan, men den hjälpte mig på andra vis. Dels att jag fick umgås med folk som vet hur det är att ha ont under en lång period och hur det känns när folk inte tar en på allvar "för man fortfarande kan röra sig". Och efter att den utbildningen var slut har jag försökt att få byta arbetsuppgifter eftersom företaget jag jobbar på har mer än bara lokalvård på listan över arbetsuppgifter att utföra ... Gick även till facket för att försöka få hjälp eftersom jag vet att det finns lagar på att man inte ska behöva må dåligt på jobbet. Dock ville inte vårt fackliga ordförande hjälpa och "drog sig ur" efter ett tag, bara för att han själv inte ville få skit för att han försökte hjälpa mig få en bättre arbetssituation ... Vet inte om jag ska våga gå själv till personalchefen och be om hjälp/råd, för då kanske jag riskerar att få sparken helt och hållet. Och sen att inte ens den närmsta chefen lyssnar på en och inte tror på en att man mår dåligt så blir allt bara ännu jobbigare för en (och bara klagar de gångerna som jag har brutit ihop under arbetstid och suttit och gråtit inne i duschen i omklädningsrummet - men jag förstår honom, vet med mig själv att det är fel att göra det på arbetstid när man ska arbeta). Samt att den chefen i fråga tydligen går till min pappa (som också jobbar på samma företag som mig) för att fråga "hur mår Caroline? vad är det för fel på henne?" hela tiden - istället för att fråga mig personligen. Visst jag är såndär så jag bryter ihop de dagarna som jag mår riktigt piss för minsta lilla. Det behövs inte mycket alls. Så det är väl därför folk inte vågar fråga mig personligen, för att jag bara börjar gråta.
Jag vet knappt ut eller in ... Sen smärtutbildningen var slut har jag inte ens kunnat jobba en hel arbetsvecka än. Vilket jag skäms över. Jag har ingen ork när jag är på jobbet, för det gör för ont och jag blir nedstämd av mina arbetsuppgifter för jag känner att allt det ger mig är smärta. Visst ibland när någon boende är helt underbar - så kan jag lyckas skina upp som en sol, men oftast får jag bara skit för att trapphusen inte är lagom rena. Ibland gör jag allt för att inte behöva göra mina arbetsuppgifter och att få vara ute i friska luften där jag mår bättre, men då mår jag ju dåligt för att jag inte sköter mig istället. Men sen när jag sköter mig, mår jag dåligt för jag varken kan eller har lagom mycket tid för att sköta jobbet så bra som jag egentligen vill.
Sen efter jobbdagen orkar jag knappt laga mat eller ens sköta hushållet eller göra något. Allt jag mest gör är att sätta mig och stirra på filmer som jag redan kan utan och innan när jag mår som sämst. När jag mår okej lyckas jag ställa mig och laga mat det första jag gör när jag kommer hem, för om jag väntar en timme vet jag att jag är för utmattad för det. Det är bara när solen lyser riktigt vackert in genom fönstren när jag kommer hem som jag kan känna "fan vad skönt att vara hemma" och så ger ljuset mig lite energi. Men mest av allt blir jag ledsen över att nacken och arbetsuppgifterna på jobbet tar all energi från mig så jag inte har något kvar att kunna gå ut i skogen och springa eller vandra, eller sätta mig och rita och skriva nånstans eller ta ut kamerorna för att rasta dem, eller gosa så mycket som jag vill gosa med min lilla orm. För man kan väl säga så här ... Jag avskyr arbetsuppgifterna, men trivs med kollegorna ... Så jag är så kluven vad gäller jobbet. Vill dit för att träffa kollegorna, men vill verkligen inte dit och göra mitt jobb eftersom jag mår dåligt av det.
Och just nu har jag bara sån enorm ångest över hur jag ska göra om jag går vidare i rekryteringen till ett jobb som jag sökt ganska nyligen, för de hade ljugit ganska bra i texten till den tjänsten ... Det stod tillsvidare, men visade sig vara vikariat/provanställning på 6 månader utan garanti att det blir tillsvidare efter de 6 månaderna. Och jag vet inte om jag vågar ta risken att kanske inte ha något jobb efter 6 månader när jag flyttade hemifrån i september förra året och har därav en hel del kostnader på lägenheten att betala varje månad.
Så ja, önskar egentligen att läkarna kunde ta en på allvar när man kommer till dem för att be om hjälp. Jag är egentligen inte en person som går till sjukvården såvida jag inte har något annat alternativ. Så bara av att jag har gjort det ett antal gånger nu, känner jag bara är bevis nog på att jag inte mår så himla bra som jag försöker låssas att jag mår. Det kanske bara är bättre om jag släpper fasaden och inte håller tillbaka när jag mår som sämst., för den leende masken börjar ändå bli jobbig att hålla upp.
Förlåt för en så otroligt lång kommentar )':
Denna video var så nyttig för mig. Jag har nyligen varit hos läkare och fått reda på att jag är deprimerad. Har fortfarande svårt att acceptera att jag är deprimerad och att jag tar antidepressiva. Kanske är en privat fråga men jag undrar vad du har för erfarenhet av antidepressiva, hjälpte de och tar du fortfarande de? Tack för att du dela med dig av dina erfarenheter :)
Det är så himla svårt att ta till sig det, även om det finns på papper. Depression? Jag? Det blir bara så konstigt. Jag tog antidepressiva i ett år ungefär. Det hjälpte mig väldigt mycket att få balans i livet, men jag fick två megadippar vid de första två tillfällena som jag försökte sluta (förmodligen för att jag försökte sluta för tidigt och för att jag inte riktigt lyssnade på läkarens råd om nedtrappning hehe), så man får vara lite försiktig när det är dags att trappa ner och vänta på ett ok ;) Nu tar jag inte några längre och det funkar hur bra som helst :D
♥
Preach!
Ååh va jag känner igen mig. Btw, vad är det för ögonskugga? :)
Vet hur det känns, jag har depression själv.
Hej jag är kvinna och mår inte själv bra har börjat på antidepressiva citalopram för 3 1/2 vecka sedan. Vilken sorts antidepressiva fick dej att må bättre och hur lång tid tog det att känna bättring?😊
Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken det var jag hade och det spelar nog egentligen ingen roll, eftersom alla reagerar olika på olika mediciner :) Jag kommer heller inte riktigt ihåg när det började kännas bättre, för det var så subtilt gradvis.. men jag har för mig att jag efter två månader kände att livet var enklare :)
❤🙌✨👏✨🙌❤
Vad "krävs" för att det ska kallas en depression? Jag mår generellt skit pga anmälda sexuella övergrepp som lades ner + allt kring det. Nu vill jag bara ha hjälp, min psykolog säger dock att jag "kommer klara mig"... Hur mycket "krävs" för att man ska få diagnosen och hur mycket krävs för att få mediciner mot ångest osv? Du är stark!!!
Det är inget som "krävs". Allt är relativt. Mår du dåligt så mår du dåligt och det ska tas på allvar. 1. Byt psykolog för hen är värdelös! 2. Mediciner är en quick fix - det kan vara en NÖDVÄNDIG spark i baken men man måste lösa problemet från roten också. Ta hand om dig!