CARL JULARBO - ETT DOKUMENT 1913 - 1922

"HARMONIKAKONSTNÄR CARL C:SON JULARBO"
i tacksamt minne bevarad av Jan Gabrielsson
Bälgen sög in suset frän björkar och hispiga aspar. Når den anda-
des ut igen förvandlades sommarnatten av ljud man aldrig hört
förut. Storlommen stumnade fornärmad och skatan spräckte sitt
skratt i en hickning. Det var bara myggen som fortsatte sitt ilan-
de ackompanjemang till spelmannens spel på dansbanan. "Men de
hörde, de märkte det ej..."
Grytnäs-Kalle var ett mirakel redan när han var så späd att
nästippen kunde komma i klam i bälgens veck. Detta var vid se-
kelskiftet i Rumdalarna. Med tiden skulle Kalle fran Östanbyn
bli en levande legend i hela riket, älskad som få men just därfor
häcklad och begabbad. I de avundsjukas stamort på jorden skall
särlingarna, talangerna, de starka personligheterna som höjer sig
over mängden inte tro att de är något. De skall klämmas åt.
I den evighet som väntar oss alla har emellertid Grytnäs-Kalle,
som sedermera blev Carl Jularbo, f. Karlsson, sin självskrivna
plats vid sidan av Pekkos Per och Dahl-Jerk for att inte tala om
Hjort Anders, som sjalv bjöd Kalle vara välkommen bland de rik-
tigt stora spelmännen. Darovan kommer avundsjukan och förtalet
inte åt dem, de kan spela av hjartat intill domedags afton.
Även om Carl Jularbos sista år forbittrades av larmet från Aves-
taforsen och stormen som rasade i Finnskogarna borde han i sitt
hjarta ha varit ganska tillfreds. Kalle hade sannerligen lyckats
med det som eggat honom i alla hans dar: han och hans "synda-
skrynkla" hade blivit rumsrena, ja, rent av salongsfähiga.
Efter nästan trettio år av spel i knäskurade kök, på dammiga
logar, i föreningshus med röglödande kaminer, på gistna dans-
banor, i folkets parker med somrars vind och vårars yrsnö klev
han en kväll 1926 in i den "fina varlden" på själva Operakällaren.
Ben som blivit spattiga av one-step och annan struttig mode-
dans i spetsiga lackskor stapplade och vinglade först, men sögs
sedan mjukt med i valsen från dragspelet. "Harmoikakonstnär
Carl C:son Jularbo" gjorde dundersuccés bland grevinnor och
prinsar av blodet.
Det fanns ett sting, en svikt, ett sug i hans musik som gick rakt
i hypofysen där hormonerna larmar. Han ägde det som skiljer en
spelman frän varje annan musiker och som ord inte kan beskriva.
Skarp hörsel registrerar att det låter annorlunda om spelmannens
musik, ingen kan undga att känna, vad det nu är, i dansen. I
mitt stilla sinne undrar jag ibland hur manga kärleksbarn Calle
Jularbo, oavsiktligt och sig själv ovetande, blev fadder at...
Kalle frän Östanbyn i Grytnäs, med postadress Jularbo, reste
ut i världen och möttes av folkets kärlek. Hans namn rakade i höj-
den i taxeringslängderna. Inte ens en blivande nobelpristagare
kunde avhalla sig fran att vara forsmådlig: "Och den locktangs-
krusade dragspelskonungen riknade till på sin glödritarstång",
skrev Harry Martinsson 1953. Javisst ân - sedan?
Skräddarsydda kostymer, amerikanska Iyxbilar, förortsvilla med
antika möbler förändrar inte i grunden en människa. Allt sådant
är utvärtes ting som den skall unna sig, som i unga dar somnat
hungrig många kvällar och som bara fick ha skor på fötterna mel-
lan frost och vårflod. Även om barberaren på modet ansade den
allt silvrigare mustaschen övergav han aldrig snuset.
Spelman förblev han tills fingrarna stelnade i ett sista ackord.
Det är bara ett som sist och slutligen räknas: om en människa
under sin korta tid blir nägon glädje, till tröst i tårar eller tröst i
skratt. Calle Jularbo blev många av oss till den allra största glädje
medan han levde och han gläder oss alltjämt, inte minst från den-
na spännande skiva med toner, tempo och takter från forna dar.