"Figure Humaines femte sats, Premiere Marche la voix d’un autre, är verkets kortaste men inte desto mindre uttrycksfull. Även texten är kort och upprepas i flera omgångar i olika stämmor som väver om varandra. Musiken består till huvudsak av lätta, studsiga melodier som bryts av med närmast brutala homofona partier. Texten, som jag personligen finner något svårtolkad, tycker jag anspelar på människans arrogans och hur vi i många avseenden ser oss stå över allt annat i vår omgivning. Texten lyfter särskilt fram det manliga könet som visar prov på detta allmänmänskliga drag, sannolikt mot bakgrund av att just män historiskt innehaft maktpositioner där agerande på onda ingivelser fått fruktansvärda konsekvenser. Jag själv tänker inte sällan på det absurda i vår värld där vi lyckats åstadkomma så mycket i form av vetenskapliga framsteg och konstnärliga uttryck men samtidigt fallit så kort när det kommer till jämlikhet och att tillgodose allas grundläggande rättigheter. Ibland är det oundvikligt och nödvändigt att skratta åt denna absurditet och detta påminner vissa delar av musiken i denna sats mig om, de starka stackato-partierna får mig att tänka på ett maniskt skratt som ekar ut mot stjärnorna och planeterna, Riant du ciel et des planètes…" Arvid Rensfeldt
"Figure Humaines femte sats, Premiere Marche la voix d’un autre, är verkets kortaste men inte desto mindre uttrycksfull. Även texten är kort och upprepas i flera omgångar i olika stämmor som väver om varandra. Musiken består till huvudsak av lätta, studsiga melodier som bryts av med närmast brutala homofona partier. Texten, som jag personligen finner något svårtolkad, tycker jag anspelar på människans arrogans och hur vi i många avseenden ser oss stå över allt annat i vår omgivning. Texten lyfter särskilt fram det manliga könet som visar prov på detta allmänmänskliga drag, sannolikt mot bakgrund av att just män historiskt innehaft maktpositioner där agerande på onda ingivelser fått fruktansvärda konsekvenser.
Jag själv tänker inte sällan på det absurda i vår värld där vi lyckats åstadkomma så mycket i form av vetenskapliga framsteg och konstnärliga uttryck men samtidigt fallit så kort när det kommer till jämlikhet och att tillgodose allas grundläggande rättigheter. Ibland är det oundvikligt och nödvändigt att skratta åt denna absurditet och detta påminner vissa delar av musiken i denna sats mig om, de starka stackato-partierna får mig att tänka på ett maniskt skratt som ekar ut mot stjärnorna och planeterna, Riant du ciel et des planètes…"
Arvid Rensfeldt