Tomas Tranströmer läser Blåsipporna

Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och
vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade.
De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser
där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja
just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå
färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak.
"Karriär" - ovidkommande! "Makt" och "publicitet" - löjeväckande!
De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak - över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd
öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen,
som är dödstyst.
Kommentar: "the giordo rusk" etc. citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning.

[@dracopticon7788]

Återknytande till det enda eviga som behövs. En svävande färg som fångar vår blick. Jag vill gärna sväva där med dem. Då vore livet fulländat.

[@ellandelachapelle]

Bra att tänka på när man står där i Blå Hallen! :)

[@user-ic9mo7bn3z]

RAa