Poulenc - Figure humaine - III. Aussi bas que le silence

Inspelad i Adolf Fredriks kyrka 14/6
Dirigent: Christoffer Holgersson
"Kinderna är fortfarande varma av solen när jag låter huvudet sjunka ned i kudden. Torsdagen som håller på att övergå i natt har varit en av de vackraste vårvinterdagarna i år. Så når ljud från en skottlossning in i den lägenhet där jag bor med min familj i en av Stockholms södra förorter. Sju smällar i snabb följd. Ljud av sirener strax därpå. Precis utanför huset. Från sovrummet försöker jag lyssna efter tecken på att min man kommit in efter att ha slängt sopor. Snart efter att ha hört välbekanta ljud från hallen somnar jag, intill mina två små barn. Några hundra meter bort vrålar en annan förälder av sorg intill sitt barn på en blodig gångbana. Ännu en ung man har mist livet, troligtvis ett resultat av gängrelaterad konflikt. Igen. Den här gången vällde våldsvågen över samma område som för mig och mina nära är ett av de tryggaste på jorden.
Dagen efter kommer jag inte till ro. Scrollar några minuter på mobilen. I mina sociala medier varvas bilder av svältande och döda barn i Gaza med fyndiga reels, lustiga memes och glimtar av vänners semesterresor. Jag måste stänga av. Vill inte låta dessa snabba flöden av ytterligheter trötta ut mig, göra mig likgiltig. Få mig att söka enkla svar på svåra frågor. Jag vill kunna se den mångfald som finns inneboende i allt och alla. Det kräver tid. Stillhet. Nyanserna försvinner i bruset.
I Poulencs tonsättning av Paul Éluards Aussi bas que le silence framträder motsättningar som våld och mjukhet, äckel och skönhet, förtvivlan och hopp. Skärpan är glasklar. Här skildras det djupaste mörker med klanger och melodier som är bland de vackraste jag hört. Toner som vädjar till frid när mänskligheten visar sitt mest djävulska tryne. Tro på allt det goda som ryms i detsamma."
Frida Brengesjö

[@adolffredrikskyrkaskammark766]

"Kinderna är fortfarande varma av solen när jag låter huvudet sjunka ned i kudden. Torsdagen som håller på att övergå i natt har varit en av de vackraste vårvinterdagarna i år. Så når ljud från en skottlossning in i den lägenhet där jag bor med min familj i en av Stockholms södra förorter. Sju smällar i snabb följd. Ljud av sirener strax därpå. Precis utanför huset. Från sovrummet försöker jag lyssna efter tecken på att min man kommit in efter att ha slängt sopor. Snart efter att ha hört välbekanta ljud från hallen somnar jag, intill mina två små barn. Några hundra meter bort vrålar en annan förälder av sorg intill sitt barn på en blodig gångbana. Ännu en ung man har mist livet, troligtvis ett resultat av gängrelaterad konflikt. Igen. Den här gången vällde våldsvågen över samma område som för mig och mina nära är ett av de tryggaste på jorden.
Dagen efter kommer jag inte till ro. Scrollar några minuter på mobilen. I mina sociala medier varvas bilder av svältande och döda barn i Gaza med fyndiga reels, lustiga memes och glimtar av vänners semesterresor. Jag måste stänga av. Vill inte låta dessa snabba flöden av ytterligheter trötta ut mig, göra mig likgiltig. Få mig att söka enkla svar på svåra frågor. Jag vill kunna se den mångfald som finns inneboende i allt och alla. Det kräver tid. Stillhet. Nyanserna försvinner i bruset.
I Poulencs tonsättning av Paul Éluards Aussi bas que le silence framträder motsättningar som våld och mjukhet, äckel och skönhet, förtvivlan och hopp. Skärpan är glasklar. Här skildras det djupaste mörker med klanger och melodier som är bland de vackraste jag hört. Toner som vädjar till frid när mänskligheten visar sitt mest djävulska tryne. Tro på allt det goda som ryms i detsamma."
Frida Brengesjö