4. Trist ton i relationen mellan barn och förälder

- Hon är 15 år. Nästan vuxen! Borde inte hon också ha ett ansvar för vår relation?
Frågan ställdes av en pappa jag mötte nyligen.
Han berättade att relationen till hans dotter var ansträngd. Minst sagt.
Glädjen och gemenskapen de hade när dottern var yngre hade försvunnit.
De hade hamnat i ett läge där de mest anmärkte på och sa emot varandra.
Pappan tyckte att dottern var otrevlig och otacksam.
Dottern tyckte förmodligen att han var gnällig och tjatig.
Det är lätt att sätta sig in i pappans sorg, irritation och vanmakt
och hans längtan att dela ansvaret för relationen med sin, nästan vuxna, dotter.
Därför lät mitt svar kanske hårt:
- Det spelar ingen roll vilket ansvar din dotter, på ett filosofiskt plan, har för er relation.
För hon tar ändå inte det ansvaret just nu, eller hur?
Att fokusera på vad din dotter borde göra kommer bara att leda till mer sorg och bitterhet.
Frågan jag tycker att du istället skall fundera över, är vilken relation du vill ha till din dotter framöver
och vad du kan och är villig att göra för att nå dit.
För så här är det ju. Du kan ha en massa åsikter om vad ditt barn borde och inte borde.
Jag kan ha en massa åsikter om vad mitt barn borde och inte borde göra i vår relation,
men det kommer inte att påverka själva situationen.
Det som har möjlighet att påverka situationen är om jag, som vuxen, förändrar mitt beteende.
Rådet som jag gav till den här pappan, det var att gå hem och lyssna på sin dotter.
Verkligen lyssna. Inte för att säga emot. Inte för att sedan själv få möjlighet att uttrycka vad han tänkte.
Utan lyssna, bara för att förstå.
Förmodligen tyckte pappan redan att han förstod.
Men faktisk förståelse är inte det som spelar roll i det här sammanhanget.
Det som spelar roll är att barnet upplever att hon blir förstådd och mött med respekt.
Ur upplevelsen av att bli förstådd och mött med respekt kan viljan till kontakt så småningom, uppstå.
Nej, jag säger inte att pappan skall hålla med sin dotter eller vara eftergiven.
Det är fullt möjligt att visa förståelse och respekt för en annan människa, utan att vara enig i sak med den människan.
Men skall föräldern verkligen lyssna på sitt barn i det här läget? Hon lyssnar ju inte på honom!
Var finns rättvisan i det?
Jag svarar med en motfråga: Vad är viktigast i relationen till ett barn: Vill du få rätt eller vill du få kontakt?

[@bishaaromaxamuud1302]

Många är svårt att förstå sina barn