Ur radioprogrammet "Cornelis - en hyllning" (producerat av Fredrik Eliasson år 2007) i P4 Radio Stockholm.
Leif Aldal: "Cornelis Vreeswijk, hur gammal är du?"
Cornelis Vreeswijk: "27 år"
"Hur länge har du hållit på och spelat gitarr?"
"Ja... det ska vara en 10 år då - började när jag var 17 år"
"Om du skulle spela en visa för Zig-Zag:s lyssnare, vilken skulle du vilja spela då?"
"Ehhmm... en visa som handlar om ähh... hur det är när man... har en självspricka i läppen, på, på vintern, när det är så besvärligt att skratta. Den heter: 'En spricka i läppen'¨, men kan också kallas för "Menageriet".
Vistext:
---
Om världen vore ett menageri, å-om någon skulle gå omkring och guida er där, skulle han kunna sjunga detta:
Två apor sitter på varsin tron
vad tror ni att aporna heter?
Den ene tjattrar om revolution
den andre om månraketer
Den enes skalle är kal och bar
den andre har bara fransar kvar
hör så aporna gapa
skäller varann för apa
Skratta fröken och le madame
lossa på hakor och knäppen
Jag får väl hålla mig allvarsam
för jag har en spricka i läppen
Hajarna plaskar i kupan kring
riva, slita och rycka
Hajarna skonar rakt ingenting när dom jagar efter sin lycka
Där går en haj med guld i sitt gap
ligger och dåsar och släpper en rap
Där går en haj-matrona
hon spar på varje krona
Kanske har jag fått en knäpp
men jag kan inte skratta åt 'et
Jag har en spricka i min läpp var det-är-mig förlåtet
Två tuppar fnattar runt i ring
boxar varann på truten
Den ena tuppen går på en swing
så nu får dom bära ut 'en
Den andra tuppen är mästartupp
röd och grann sväller kammen upp
Hönorna kacklar i kör
han är en stor charmör
Skratta gott folk alla sorger släpp
lossa på hjärtespjället
Jag har en spricka i min läpp
så jag får väl gråta istället
Papegojor gå i långan rad
hör så näbbarna slammra
Medaljer och band och jag vet inte vad
som deras fjädrar belamra
Storpapegojan har en fin medalj
den har han vunnit i en batalj
med den får man inte skoja
leve vår papegoja
Vördnad gott folk era händer knäpp
å-av med mössor och hattar
Jag har en spricka i min läpp
och den går upp om jag skrattar
Två turturduvor sitta på en gren
vingarna kring varandra
värma sina knän i månens sken
men det ska vi inte klandra
När turturduvan har blivit kär
gör han inte en mask förnär
Romantik är hans föda
fruktansvärd är hans möda
Se noga gott folk på denna tablå
de' har de rätta greppen
Jag kan väl le en smula också
fast jag har en spricka i läppen
Se-här gott folk vi nu hunnit har
till den siste mannen på planen
Han har varken ben eller armar kvar
den stackars lille japanen
År nittonhundrafyrtiofem fick han en A-bomb på sitt hem
Med den kan man inte skämta
Snart våra klockor klämta
Ni hör väl alla att klockan slår
men ni kan inte hitta kläppen
Ja tiden kommer och tiden går
och jag har en spricka i läppen
---
Fredrik Eliasson: "Ja-har en, spricka, i-l-äppen. En tidig, Cornelis..."
Stefan Wermelin: "Nittonhundrasextiofyra, programmet Zick-Zack och intervjuad av Leif Aldal, så det var precis när han hade debuterat då med första plattan. Och det låter ju som sagt att han, ja... perfekt, rakt av. Man hör varenda ton, man hör varenda ord. Det är väldigt distinkt dethär-att han har tränat in låtarna så ordentligt. Han sa ju nångång - jag vet inte om nån annan har sagt - att han spelar en låt hundra gånger för att lära sig den, och sen spelar han den tvåhundra gånger till - för att det skulle låta som om det var första gången han framförde den. Och det är väl precis vad han lyckas med här: det låter lite från höften såhär - nästan - det låter som att det är slarvigt - men det är det inte alls."